Lite bidrag från vår fototävling

Här utanför vräker regnet ned och det är inte så svårt att önska att man satt någon annan stans än i regniga Sverige. Fast det får man väl erkänna, sommaren har varit betydligt bättre i år än på mycket länge. Varmt, skönt och soligt. Men det betyder ju inte att det inte fortfarande är kul att resa!

Vår fototävling har pågått i över en månad och det ramlar in nya bidrag nästan varje dag. Det är jättekul att se var alla har varit och vilka fina kort vi har fått. Det är fortfarande inte för sent att anmäla sig, men skicka in ditt bidrag så snart som möjligt om du vill vara med och tävla om presentkort till ett sammanlagt värde av 20 000 kr!

Vet du inte vad du ska fota? Här kommer lite bidrag som vi redan fått in – kanske de kan vara lite inspiration?

Kategori 1: Bästa ort- eller landsbild

Foto: Robin Karlsson

Foto: Amanda Hjärpe

Foto: Mikaela Nilsson

Kategori 2: Bästa Utlandsstudiebild

Foto: Sandra Rydh

Foto: Matilda Rizzo

Foto: Susanna Brunzell

Känner du dig mer inspirerad? För fullständiga tävlingsvillkor och för att ladda upp ditt bidrag så kan du besöka vår tävlingssida.

Lycka till!

På volontärresa i Afrika

Vi har tagit emot en lång reseberättelse från Hanna Lindhe som har volontärarbetat med Blueberry i Afrika. Här är en nedkortad version där du kan läsa mer om hennes erfarenheter som volontär:

”Min resa till Afrika var perfekt och helt underbar! Jag kan verkligen rekommendera att göra något liknande. Det som gjorde resan så perfekt var att jag fick möjlighet att besöka tre olika länder med olika kulturer, att jag träffade så mycket människor, att jag fick hjälpa till och jobba med barn som inte hade råd att gå i skolan, och att jag fick göra så många andra häftiga saker. Jag har så många fina minnen och jag kommer aldrig att glömma vad jag gjorde hösten 2009.

Jag var ganska nervös inför min resa ner till Afrika, men nervositeten släppte och övergick till spänning så fort jag landat efter den 20 timmar långa flygresan och träffat Wawa – killen som skulle köra mig till lodgen jag skulle bo på de närmsta 6 veckorna. Vi körde genom ett otroligt vackert land och jag kände redan nu att jag skulle älska Swaziland.

Det var som väntat väldigt varmt och eftersom vi kommit fram så pass tidigt på dagen övertalades vi att åka till Royal Swazi Spa – ett lyxigt hotell med pool på eftermiddagen. Det kändes lite läskigt när personalen på lodgen förklarade för oss att vi tog oss dit genom att gå ner till vägen och hoppa in i första bästa vita minibuss och säga vart vi skulle! Smått förvirrade av allt nytt åkte vi i alla fall iväg och hade en skön och avkopplande eftermiddag vid poolen.

Jag hade nog inte tänkt mig ett så välutvecklat land som jag nu såg innan jag åkt iväg, i staden fanns en stor shoppinggalleria med klädaffärer, restauranger och stora mataffärer som hade allt man kunde tänkas behöva. Det som kändes mest afrikanskt var nog ”busshållplatsen” där vi klev av minibussen – ett enormt torg med hur mycket folk som helst och minibussar överallt!

Vi åkte iväg på förmiddagen nästa dag mot gränsen till Sydafrika och körde in i Krugerparken redan efter 3 timmar. Vi körde ganska direkt till det camp vi skulle bo på och satte upp våra tält.

En dag gick vi upp extra tidigt för att med 2 guider från Krugerparken åka ut i parken och gå på en morning bush walk, d.v.s. en promenad på savannen. Det var riktigt spännande! Jag kände verkligen att jag var i Afrika också den eftermiddagen när vi låg vid poolen och en hel flock elefanter plötsligt gick förbi några meter bort!

Jag var ganska nervös när jag på måndag morgon satte mig i bilen tillsammans med Heidi från All Out och körde till Lobamba NCP – det care center jag skulle jobba på i 4 veckor. Jag fick sitta med under deras morgonsamling då de sjöng, åt mat och lekte lekar, och jag märkte hur otroligt många 80 barn faktiskt är. Läraren Doris verkade dock ha ganska bra koll på dem och hon lyckades gå igenom alfabetet med dem alla inne i ett av klassrummen. Tanken var som sagt att jag skulle se på hur det gick till där, men helt plötsligt gick Doris ut ur klassrummet och bad mig ta över.  Oförberedd som jag var slutade det hela med kaos; barn som skrek, slogs och ville ha min uppmärksamhet. Situationen var däremot ganska komisk och jag lyckades skratta åt det hela innan jag lyckades rymma därifrån. 

Jag lärde mig dock att ingen dag är den andra lik på Lobamba NCP, och att planer ständigt förändrades i Afrika. Ena dagen åt barnen frukost kl 9 och lektionen började vid halv 10. Nästa dag var frukosten sen eller så fanns det inga lärare någonstans vilket resulterade i att jag fick leka med alla 80 barn innan lektionen kunde börja vid 11.

Min andra vecka som volontär var ganska lik den första.Nu kunde jag också börja känna igen barnen och lära känna dem. När den veckan var slut var jag fast – jag älskade mitt jobb som volontär och alla barnen på Lobamba NCP.

Då var det däremot dags för en veckas semester i Mozambique…

Vi kom fram tidigt på eftermiddagen till vår lodge som låg alldeles intill stranden! Vi bodde i en stor bungalow utan fönster och knappt någon dörr, och fladdermöss flög omkring i taket! Första och andra dagen spenderade vi med att gå på marknader, både på stranden en bit ifrån vår lodge. Vi badade ändå i havet som var mycket varmare än luften!

Den tredje dagen var det varmare och vi kunde åka ut på den valsafari som egentligen var planerad till dagen innan (men som blev inställd p.g.a. vädret). Vi flög över vågorna och det var riktigt roligt! När vi kommit en bit ut saktade vi in och började leta efter valhajar, delfiner och valar. Vi fick hoppa i och prova på att snorkla en gång så att vi var väl förberedda när valhajen faktiskt kom. På vägen in till land fick vi också se en stor val som dök upp ur vattnet precis bakom båten!

Vår sista dag i Mozambique kunde vi äntligen ligga och slappa på stranden, surfa eller bada i värmen. Vi åkte hem med många häftiga minnen och nya vänner från hela världen som vi lärt känna där.

För de flesta var resan slut nu och de åkte hem igen. Jag skulle däremot vara kvar i 2 veckor till och fortsätta jobba på Lobamba NCP.

Eftermiddagarna spenderades med att planera lektioner för nästa dag, gå på hantverksmarknader, ligga vid hotellets pool eller klättra upp för berg. Jag började få lite panik över att jag skulle åka hem till Sverige snart så jag valde att ändra mina flygbiljetter…

Min sista dag på Lobamba NCP var jätterolig och jättesorglig. Kag hade tagit med mig teckningar att färglägga, godis, såpbubblor (som gjorde dem helt galna!), klistermärken och andra leksaker. Barnen hade det jätteroligt så det blev en jätterolig dag för mig med. Samtidigt som jag lekte med alla barnen hade en av lärarna tagit med sig barnen i min klass och låtit dem skriva brev till mig som en avskedspresent och när det började bli dags för mig att gå därifrån samlades alla 80 och sjöng en sång till mig, gav mig breven och kramades. Då kändes det väldigt jobbigt att gå därifrån…

Jag följde med en pojke hem när deras skoldag var slut. Jag hade nämligen lärt känna honom lite bättre och beslutat mig för att sponsra hans skolgång tills hans fyller 18 år, så jag ville berätta det för honom och ge honom lite presenter innan jag åkte hem.

På lördagen sa jag hej då till Swaziland och alla jag lärt känna där och flög själv ner till Kapstaden.  Det var en otroligt häftig upplevelse och ett perfekt slut på en perfekt resa! Dagen efter åkte jag tillbaka hem till Sverige igen men ni ska veta att det tog emot att åka ifrån Afrika…”

Lockas du också av volontärarbete utomlands? Ta i sådana fall chansen att komma på Blueberrys infomöte om volontärresor den 26/11.

Jobba som volontär utomlands – det mest givande som finns!

Det ligger en speciell tillfredsställelse och glädje i att jobba som volontär. Om jag skulle våga mig på att gissa så skulle jag säga att det beror på att man får minst lika mycket som man ger. När man jobbar på ett vanligt jobb får man ersättning i form av lön och det är i och för sig trevligt, men ofta är det inte mer än så. Man kanske får stå ut med jobb sena kvällar och helger, gnidiga tanter som vill ha rabatt på gräddfilen för att den har kort bäst-före-datum, sega och uttråkade arbetskamrater som borde gått i pension för hur länge sen som helst och gud vet vad mer.

Nu ska jag inte säga att det inte kan vara tufft att jobba som volontär, men det hårda och jobba uppvägs av hur givande det är. Man jobbar med och för människor eller djur som haft det tufft i livet och vars liv blir åtminstone lite lite bättre av att du finns där och gör vad du kan. Jobbar man som volontär utomlands har man också den äran att leva och jobba i en helt annan kultur och får på så sätt uppleva en mängd nya traditioner, lukter och smaker, samt inte minst ett annat språk.

Mina elever och jag

Jag skulle önska att alla tog chansen att jobba som volontär åtminstone en gång i livet. Jag minns med värme och glädje de månader jag tillbringade i Cusco, Peru, där jag jobbade som engelsklärare för vuxna peruaner. Jag var ganska skeptisk innan jag började undervisa, för jag tycker inte att jag är så bra på det och jag var rädd att de skulle se rakt igenom mig och tycka att jag var en bluff. Men oj vad jag misstog mig. Från ögonblicket jag klev in i lektionssalen hade jag 10 par ögon som stirrade beundrande på mig och en samling vetgiriga vuxna som ingenting hellre ville än att suga i sig av min kunskap. I deras ögon var jag fantastisk som pratade engelska så bra och hade kommit ända till Peru för att undervisa dem. Det spelade ingen roll att jag inte var utbildad engelsklärare och att engelska inte var mitt modersmål – jag var deras idol.

Vår tid tillsammans blev inte alltid lätt, men helt underbar. De var vetgiriga, men de flesta hade otroligt svårt att ta till sig engelskan. De läste på kvällstid, efter jobb, övriga studier eller vad annat de sysslade med på dagarna, och det var inte alltid de hann till lektionen till tid eller hade ork att vara fokuserade en hel kväll. Men de var alltid glada och entusiastiska och försökte sitt bästa. Jag minns en tjej som var rätt hopplös. Hon kom alltid sent, hade aldrig gjort läxan och verkade inte förstå någonting, och hon gjorde mig rätt irriterad. En gång när jag kom tidigt till lektionen var det redan an av de andra eleverna där. Jag tog chansen att fråga henne om den hopplösa tjejen, om hon kanske visste varför hopplösa tjejen var så hopplös som hon var. Hon berättade då för mig att hopplösa tjejen var ensamstående mamma som tog hand om sin son på något år, samtidigt som hon fick sköta sin sjuka pappa och hålla ihop sin familj, eftersom hennes mamma gått bort. Då kände jag mig rätt usel som hade mage att vara irriterad på henne för at hon inte gjorde sin engelskläxa. Kvällskursen var säkert hennes andninghål, och det var inte engelskan som var det viktiga, utan att komma bort och känna sig som en vanlig vuxen för en liten stund.

Två av mina rara elever

Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst om mina olika elever, och flera av dem har jag kontakt med ännu i dag, på mejl. Erika som var klassens stjärna och ville bli språklärare, Nancy som inte var någon stjärna men alltid skrattade och berättade roliga historier och som sedan åkte till USA som utbytesstudent, Zara som redan jobbade som engelsklärare (men kunde mindre engelska än min 8-åriga kusin), Alan som var någon av en Don Juan och stötte på mig ungefär varenda lektion, Henry som jobbade på något obestämt storföretag som ingenjör men som fnissade som en liten skolflicka vid varje tillfälle och många fler. Vi umgicks även en del på fritiden: de ville absolut ta mig ut och dansa, så en kväll efter att lektionen var slut gick vi ut på restaurang och åt middag för att sedan gå vidare till ett diskotek och dansa halva natten. Vi hade också en avskedsfest i samband med min sista lektion och det kändes lite sorgligt att på något sätt överge dem, även om alla visste att det var dealen från början.

Förutom själva volontärarbetet så fick jag chansen att uppleva en massa andra saker i Cusco med omnejd. Vandringen längs Inkaleden till Machu Picchu var förstås en riktigt höjdpunkt, liksom alla de människor jag träffade och umgicks med under mina tre månader där.

Vid Solporten (Machu Picchu)

Som ni förstår kan jag å det varmaste rekommendera alla att åka på en volontärresa. På Blueberry har vi precis lanserat en ny
äventyr- och volontäravdelning där vi kan erbjuda en massa spännande resor världen över. Dessutom har vi ett suveränt erbjudande just nu: du får 1000 kronor rabatt på resor som är 7 veckor eller längre, och 500 kronor rabatt på resor som är kortare än 7 veckor. Detta gäller för nybokningar av resor som startar under 2009 och där bokningen är oss tillhanda senast den 8 juni.

Ta chansen och åk, och tveka inte att höra av dig till oss om det är något du undrar över!