Följ Fridas väg mot Mount Everest Base Camp – dag 14

I Deboche är de inspirerade av Sagan om Ringen.

Fredag 26 oktober – dag 14
(Till Dag 1, Dag 2, Dag 3, Dag 4, Dag 5, Dag 6, Dag 7, Dag 8, Dag 9, Dag 10, Dag 11, Dag 12, Dag 13)

Jimmy i ”Sockerdrickaträdet”

Imorse var det också kallt att vakna. Frost på insidan av rutan igen. Antingen så var det varmare på vägen upp eller så märkte jag inte av kylan på samma sätt då. En annan svensk grupp bodde på samma lodge i natt. De ska bestiga Island Peak på över 6000 möh. De var lite nervösa och ville helst inte höra om de negativa sidorna av vandringen som vår grupp har upplevt. Morgonens vandring fortsatte genom rhododendronskog, men uppåt, hela vägen till Tengboche (där vi deltog i munkmässan tidigare).

Från Tengboche går det sedan neeeråt igen nästan hela vägen till flodkanten. Jag minns inte att vi gick så långt uppför som det är ner. Bra det att jag redan har förträngt ansträngningen. Solen står rakt på himlen och värmer bra. Vi möter flera vandrare på vägen. Jag är inte avundsjuk på deras vandring uppför som de har framför sig. Jag har gjort mitt på denna resa och njuter nu av de sista dagarna nedför. Efter dagens vandring nedåt var det dags att gå lika mycket uppför. Pust! Det tar aldrig slut. När vi nästan har gått hela vägen upp stannar vi för lunch i byn Kyangjuma.

Uppe bland molnen.

På restaurangen är det en amerikansk kvinna som hjälper till med serveringen. Jag frågar henne om hon bor där, men hon är endast där en vecka och hjälper till som god vän till familjen som driver restaurangen och den tillhörande lodgen. Efter lunch fortsätter vi uppåt ytterligare än bit. Vid ett backkrön stannar jag till, det är helt vitt runtomkring mig. Jag ser stigen, men inte så mycket mer eftersom molnen har omringat oss. Lite längre fram ser vi två fasaner trots molntäcket. De sitter precis bredvid vägen. När de ser oss blir de rädda och flyger iväg. Idag har vi sett många helikoptrar. Andra dagar har vi sett en per dag, men idag har de flygit förbi ca 6-7 ggr. Hoppas det inte är någon som har skadat sig allvarligt!

Innan vi kommer fram till Namche möter vi en man på stigen som sitter och samlar in pengar. Under de senaste 45 åren har han jobbat med att förbättra stigen (som faktiskt är rak nästan hela vägen från lunchstället till Namche). Jag ger honom en slant eftersom jag verkligen uppskattar det arbete han har lagt ner. (Kuriosa! Sedan 80-talet har en japansk herreman vid närmare ett tjugotal tillfällen simmat i glaciären vid Kala Patthar. Hu!)

Det känns bra att komma tillbaka till Namche, lite som att komma hem. Lina och jag fräschar till oss med våtservetter och byter kläder innan vi beger oss ut på byn med Jimmy, Tommy och Andreas för att avnjuta kanelbullar och caffe latte på bageriet. Mums, det var vi värda!

Att flyga drake är populärt i Nepal.

Vi strosar sedan runt på de små gatorna och shoppar souvenirer. Jag köper ett Dalai Lama-citat av en tibetansk kvinna som är riktigt söt. Hon tycker att Lina och jag är gulliga också och ger oss varsitt Nepal-märke, sådant som man kan sy på sin backpack för att visa vilka länder man rest till. Vi hade tittat på dem tidigare men inte köpt ännu. En uppskattad present. Kvinnan berättar om sin syster som bor kvar i Tibet. Det är tuffare där än att bo i Namche. Hennes syster tvättar håret endast en gång per månad medan vår söta kvinna här har möjligheten att tvätta sitt hår en gång i veckan.

Tillbaka på lodgen blir det till att lyxa till det ytterligare – wifi! Min pojkvän är online på Skype. En vecka innan satt jag på samma plats på samma lodge och pratade med honom. Vilka upplevelser vi har varit med om sedan dess! Det är skönt att höra hans röst och att få berätta om senaste veckans äventyr. Namche, nere på 3440 möh igen.

Vidare till dag 15.

Följ Fridas väg mot Mount Everest Base Camp – dag 13

Utsiktspaus!

Torsdag 25 oktober – dag 13
(Till Dag 1, Dag 2, Dag 3, Dag 4, Dag 5, Dag 6, Dag 7, Dag 8, Dag 9, Dag 10, Dag 11, Dag 12)

Brr!

I morse var det kallt! Fastän vi har sovit på hög höjd var det första natten som var riktigt kall. Frost på insidan av fönstret. Inte så konstigt då det alltid är en glipa. Frukost kl 8 och iväg från Periche vid 9-tiden. Idag har vi inte bråttom. Planen från början var att vi skulle ha gått på en dag från Lobuche till Gorak Shep för att sedan gå till Base Camp dagen efter, sova en natt till i Gorak Shep för att sedan gå upp för Kala Patthar morgonen efter. Då hade kanske fler av oss nått Kala Patthar, men det känns som att vi valde rätt. De flesta vill sova så få nätter som möjligt på höjd över 5000 möh så därför valde vi att gå den långa vandringen från Lobuche till Base Camp på en dag. På grund av det har vi nu en extra dag vid nedstigningen och kan vandra i lugn och ro, stanna och titta på utsikten, luncha länge…

Lillkillen med kossan innan packningen åker av.

Efter att vi hade vandrat upp till en utsiktspunkt på förmiddagen fick vi vara med om lite ”action”. En förbipasserande ko tappar sin packning och blir nervös när all tyngd plötsligt hänger på en sida. Kofösarna är tre unga pojkar på ca 7 och 15 år. Den yngsta pojken går undan medan de andra pojkarna försöker lugna kon och få packningen på plats igen. De får hjälp av en guide som passerar samtidigt med sin grupp. Det verkar gå bra för dem så vi traskar vidare. Det är så skönt att få vandra nedåt, att få vandra utan att tappa andan och att känna att man GÅR igen. Vi lunchar i Pangboche och traskar sedan vidare till Deboche (3820 möh) där vi ska sova i natt. Här finns inte mycket annat än rhododendronskog. Två hurtiga killar, Johan och Jimmy, har gått iväg till Tengboche för att besöka deras bageri. I morgon ska vi vandra ner till Namche Bazar igen – mmm, kanelbullar!

Vidare till dag 14.

Följ Fridas väg mot Mount Everest Base Camp – dag 12

Molnigt innan Periche.

Onsdag 24 oktober – dag 12
(Till Dag 1, Dag 2, Dag 3, Dag 4, Dag 5, Dag 6, Dag 7, Dag 8, Dag 9, Dag 10, Dag 11)

Idag vaknade jag fortfarande matt i kroppen, men i betydligt bättre skick än när jag gick och lade mig kvällen innan. I går kväll kändes det som att en helikoptertransport ner från berget inte hade varit helt osannolikt. Nu på morgonen känns det ändå som att jag kan göra ett försök att gå ner av egen kraft. Jag får i mig müsli med varm mjölk och två toast.

Det blir bråttom med packningen och vi är iväg redan vid 8-tiden. Vi hade ”sovmorgon” idag. I dörren möter vi de tre tappra killarna från vår grupp som orkade ta sig upp för Kala Patthar tidigt denna morgon. Början av vandringen går lite segt idag och jag känner mig inte helt på topp än. Sedan börjar det gå nedåt och det känns underbart!

Vi stannar i Lobuche för att äta lunch på samma lodge där vi bodde natten innan. Först njuter vi av en kopp te utanför lodgen i solskenet. Flera av oss kämpar ännu med att få i oss maten.Jag blir allt piggare och det känns härligt att äntligen ha börjat gå nedåt, inga fler branta stigningar. Solen försvinner bakom molnen som hopar sig. Just efter Thokla, där vi börjar nedstigningen mot Periche, börjar det snöa. Det är bara lite små snöflingor, men hittills har vi inte haft någon nederbörd under vandringen.

Efter en lång nedstigning och raksträcka når vi Periche som då är nästan helt täckt av molnen. Nu är vi nere på 4240 möh. Den glada, vindögda bäraren kommer oss till mötes som vanligt och visar oss till vår lodge. Både Lina och jag blir lika glada varje dag när vi ser honom för då vet vi att vi snart får vila. I morgon blir det sovmorgon!

Vidare till dag 13.

Minneslund över de som gått förlorade till berget.

Följ Fridas väg mot Mount Everest Base Camp – dag 11

På väg mot Base Camp.

Tisdag 23 oktober – dag 11
(Till Dag 1, Dag 2, Dag 3, Dag 4, Dag 5, Dag 6, Dag 7, Dag 8, Dag 9, Dag 10)

Idomin-salvan hjälpte inte utan det kliade lika mycket som innan. Frukost kl 5.30 och start från lodgen kl 6. Rätt behaglig vandring och jag börjar känna mig piggare och mer som mig själv igen. Vandringen går lätt uppåt och vi möter flera andra vandrare på vägen ju närmare Gorak Shep vi kommer. Vid backen innan vi anländer till Gorak Shep är en jak på väg att knuffa en tjej i strömmen med sin stora packning. Allt går bra och varken djur eller tjej hamnar ner i vattnet. Uppe på toppen av denna backe får vi se en lavin till vänster om toppen Kala Patthar. Vackert!

Kala Patthar i bakgrunden.

Vi lunchar i Gorak Shep på samma lodge där vi kommer att tillbringa natten. Vi är nu på 5140 möh. Jag mår bra ända tills jag går in på lodgen. Då börjar lätt huvudvärk komma och även lite trötthet. Jag försöker få i mig lite makaroner. Och citronte såklart! Citronte är min standarddryck till frukost, lunch och middag här på berget. Efter lunch börjar vandringen mot det efterlängtade målet – Mt Everest Base Camp (5364 möh).

Tobias stannar kvar på lodgen och vilar. Han har haft oturen att bli drabbad av höjdsjuka. För honom har det visat sig genom sömnbrist och näsblod och på vägen upp till Gorak Shep gick det lite vingligt. Efter ungefär 15 minuter droppar även Mona av, hon känner att hon inte har orken. Efter ytterligare en kvart är jag nära på att vända om. Jag känner av höjden i huvudet och börjar må illa. Tröttheten tar över och gråten är nära. Jag är SÅ nära nu, vill inte vända.

Guiden Mahesh kommer ifatt mig och föreslår att jag kanske gick för fort i senaste stigningen. Det kan stämma eftersom jag kände mig pigg och förväntansfull på morgonen. Jag gör ett försök att gå vidare genom att andas stora, djupa andetag, gå långsamt, pausa ofta, dricka vatten och äta lite Snickers. Vi blir efter den övriga gruppen, men Mahesh går tålmodigt med mig, bär min väska och bjuder mig på nötter. Flera vandrare passerar mig och även ett eller annat jak-/kotåg. Mahesh pekar ut det kända Khumbu-isfallet när det börjar synas och även Everest-toppen där den syns (toppen syns inte från Base Camp). På andra sidan ett intilliggande berg är Tibet.

En skymt av tältlägret.

Vi passerar ”Old Everest Base Camp”, inget spår som visar att det har funnits där. Lägret flyttades för ca 25 år sedan och ligger nu ca 30-60 minuters promenad längre bort. På håll kan jag se tältlägret, som är så gott som tomt vid denna årstid (högsäsong för att nå toppen på 8848 möh är på våren) och även bönflaggorna med en stor ansamling glada vandrare. För att komma dit går vi förbi ett stort isblock och en stor stenhög. Stigen ändras hela tiden eftersom stenarna rör på sig. När Mahesh och jag når Base Camp är det ett gäng på ca 16 personer på plats som håller på och fotograferas tillsammans. Halva min grupp mötte vi på vägen upp till Base Camp. Mahesh fotograferar mig vid Base Camp-skylten där jag stolt står med min Ålandsflagga

Framme!!!

Tvivlen om jag verkligen skulle ta mig hela vägen har infunnit sig vid flera tillfällen, särskilt när jag hade feber häromdagen och tidigare på dagen när höjdsjukan började kännas av. Nu är jag här, där så många klättrare börjar sin väg mot att nå ”Himmelens huvud”, som berget heter på sanskrit, eller ”Universums moder” (tibetansk skrift). Det känns lite ensamt att stå själv vid skylten så Mahesh ställer upp och poserar med mig. Tack Mahesh!

Efter en stund kommer Lina, Jimmy, Johan, Lars-Ove och assisterande guiden Prem tillbaka från tältlägret. Med Prems bristfälliga engelska har de trott att nya B.C. är vid tältlägret och edet gamla vid skylten. Haha, stackare som fick gå hela vägen upp och ner för istoppar för att gå hela vägen till tälten. Lina poserar med mig framför skylten innan vi startar vår vandring tillbaka till Gorak Shep. Mahesh springer i förväg med min väska för att kolla till Tobias och Mona. Prem går med oss i sakta mak. Han verkar dock ha lite bråttom för att vi ska hinna tillbaka innan det blir mörkt.

En av lavinerna.

Vid Base Camp är syrehalten endast 50% jämfört med vid havsnivå. En del vaknar av att de har svårt att andas, vilket jag har haft turen att slippa. När vi har vandrat ca 2/3 av returen till lodgen börjar jag må dåligt som jag gjorde i början av vandringen efter lunch. Jag inser att det jobbiga inte var att ta sig till B.C. utan därifrån.

Det har varit en lång dag, en av de mest påfrestande. Innan en lång backe måste jag sätta mig en stund för att andas, äta lite nötter och dricka vatten. Det var många timmar sedan vi åt lunch och jag hade ingen aptit att äta upp hela måltiden. Hungern slår mig plötsligt hårt och jag märker att mina krafter sinar. Lina har tagit sig uppför backen medan jag vilar och hon skyndar till lodgen eftersom hon fryser och också mår dåligt.

Jimmy, Johan och Lars-Ove följer mig sakta uppför backen där Prem väntar. Tacka vet jag vandringsstavar, guld värda i situationer som denna! Illamåendes vågar jag inte gå snabbt, men känner mig samtidigt stressad av den snabbt nedgående solen. Jag vill inte fastna i mörkret på en stenig och klippig stig i Himalaya. Min pannlampa är i väskan som Mahesh sprang iväg med. Jag har ficklampa på mobilen och de andra har pannlampor om så skulle behövas. Jag känner mig taskig som sinkar dem i skymningen, men samtidigt behöver jag deras stöd. Hungern har nu övergått i illamående och jag kämpar med tanken om det är bäst att spy eller hålla emot. Jag håller emot.

Samtidigt som jag blir allt svagare försöker jag fokusera på stigen som ska ta mig tillbaka till lodgen innan det är becksvart. Ögonen börjar vänja sig vid den allt mörkare skymningen. Det kommer ett klipparti i stigen och Prem hoppar bredvid mig och stödjer min armbåge så att jag inte ska kliva fel och ramla bland de stora stenblocken. Till slut kommer vi till en liten ökensträcka som jag vet att ligger nära lodgen. Jag känner mig som en tom zombie som flyger över sanden även fastän varje steg är en ansträngning. Mahesh möter oss utanför lodgen. Min kommentar: ”One lemon tea and one toast please. Outside.” (Det var tydligen -10 grader utomhus då fick jag höra i efterhand.) Mahesh: ”Outside? It’s better if you come inside.” Jag: ”Outside. Otherwise I might throw up.” Så jag sitter där ute på en sten och dricker mitt citronte och knaprar på ett rostat bröd för att återfå lite krafter.

Samtidigt ser jag vandrare på väg nerför Kala Patthar (5540 möh). Deras pannlampor lyser som små eldflugor i mörkret. Jag ser även stjärnorna lysa ovanför bergstopparna. Efter en stund känner jag att jag klarar av att gå in – fortfarande zombiestyle! Jag ligger som ett fruset kolli på sängen tills jag orkar klä om – med hjälp av rumskompisen Lina som får ta av mig skorna (tack Lina!). Med lite viljekraft orkar jag gå genom hela korridoren till toaletten och sedan till allrummet för middag. Mona undrar om jag håller på att svimma. Det gör jag inte, snarare somnar för att kroppen inte orkar något. Det känns som att min kropp behöver dropp. Så här svag har jag aldrig känt mig tidigare. Jag försöker få i mig lite vitlökssoppa, platt chapatibröd och äpple. Det går sådär. Jag tar med mig halva brödet och kryper ner i sovsäcken. Somnar direkt. Vid 23-tiden vaknar jag. Jag fortsätter knapra på brödet och äter även lite russing och nötter för att få i mig något. Jag passar även på att skicka SMS till pojkvännen och föräldrarna för att berätta att jag kom hela vägen till Base Camp. Lycka! Samtidigt tonar jag ner hur matt jag blev på tillbakavägen så att de inte ska oroa sig. Jag vaknar en gång till under natten och fortsätter knapra russin.

Vidare till dag 12.

Ålands flagga.

Mahesh och Ålands flagga.

Följ Fridas väg mot Mount Everest Base Camp – dag 10

Redo att börja vandra igen!

Måndag 22 oktober – dag 10
(Till Dag 1, Dag 2, Dag 3, Dag 4, Dag 5, Dag 6, Dag 7, Dag 8, Dag 9)

Nu mår jag bättre efter att ha knaprat i mig fler piller under kvällen och natten. Denna morgon är det Tommys tur att bli sjuk. Stackarn, men han kämpar på.

I samlad trupp börjar vi knata den 500 höjdmeter långa dagsetappen. Första 200 höjdmetrarna går riktigt bra. Vi äter lunch i Thokla. Lars-Ove är på väg att svimma när han börjar äta sin lunch. Han får hjälp ut från restaurangen och mår snabbt bättre när han får frisk luft. Efter lunch går det uppåt, uppåt, uppåt i 200 höjdmeter. Puh, tungt! Sista 100 höjdmetrarna planar ut och det går lättare att gå.

Vinden är kall och det är lätt att börja hosta efter att ha andats in mycket kall luft. Just innan kl 16 är vi framme i Lobuche på 4910 möh. Kallt! Jag byter om till dunjacka för att få igång värmen. Febern är inte helt borta än. Jag tar en till paracetamoltablett till middagen. Aldrig knaprat så här mycket tabletter förut, men vad gör man inte för att orka ta sig upp till Base Camp. Mina händer mår inte helt bra heller. Redan i Namche efter första acklimatiseringsdagen fick jag små blåsor på båda handflatorna. Jag misstänker att det är någon sorts värmeblåsor. Konstigt här uppe i kylan! Blåsorna har inte försvunnit än och nu har de börjat klia nattetid. Ouch! Ska prova att lägga på Idomin-salva ikväll. Hoppas det hjälper!

I morgon måste jag vara pigg. Planen är att vi ska vandra till Everest Base Camp. Äntligen! Snart där. Det blir en lång dag från kl 6-17.

Fortsätt till dag 11.

Följ Fridas väg mot Mount Everest Base Camp – dag 9

Inte mycket att ta kort på från sjukstugan. Men här är i alla fall utsikten.

Söndag 21 oktober – dag 9
(Till Dag 1, Dag 2, Dag 3, Dag 4, Dag 5, Dag 6, Dag 7, Dag 8)

Följ Fridas väg mot Mount Everest Base Camp – dag 8

Det fina templet.

Lördag 20 oktober – dag 8
(Till Dag 1, Dag 2, Dag 3, Dag 4, Dag 5, Dag 6, Dag 7)

Den äldre Laman.

Tidig start denna morgon med väckning kl 5.45 för att kunna delta i munkarnas morgonmässa. Några munkar är sena och har bråttom upp för trapporna. För mig går trapporna riktigt långsamt. Allt uppför känns tungt. Vi sätter oss tillsammans med ett gäng andra turister till höger om munkarnas platser. De sitter på bänkar med mysiga filtar omkring sig. De sjunger sina böner. Efter en stund kommer laman in åtföljd av en yngre munknovis. Laman är en äldre man som sätter sig längst fram i mitten av rummet. Framför Buddhastatyn.

Munkarnas böner är lite sövande på morgonkvisten, men just som jag håller på och nickar till så börjar de spela på sina instrument: ringklockor, trummor och trumpeter. En av munkarna serverade de andra varm mjölk medan bönen pågick. Vi trodde de skulle hålla på ca 30 min, men just nu pågår en av de viktigaste buddhistiska festivalerna så mässan höll på längre än vanligt. Kl 7 fick vi gå därifrån för att hinna till frukosten som vi hade bestämt till kl 7.15. Vi utgången kunde man lämna en slant i en donationslåda, vilket flera av oss gjorde.

Efter lunch fick vi njuta av nedförsbacke genom rhododendronskog. En riktigt härlig lördagsmorgon! Vi följde floden som vanligt. Lunch i lilla byn Shomare. Därefter börjar jag känna mig hängig och svag och inte alls styrkt av maten som annars efter lunch. Där dök febern upp Jag var inte särskilt hungrig vid middagen och somnar sedan direkt. Vi har nu tagit oss till Dingboche på 4410 möh. 8 grader i sovrummet.

Fortsätt till dag 9.

Som vanligt var det mycket vackert – trots att jag var hängig.

Följ Fridas väg mot Mount Everest Base Camp – dag 7

Mount Everest ser inte så skrämmande ut på håll.

Fredag 19 oktober – dag 7 (7 h vandring)
(Till Dag 1 – Dag 2 – Dag 3 – Dag 4 – Dag 5 – Dag 6) 

Denna morgon startade med ett stort leende när vi såg två lamm glada skutta omkring bredvid sina föräldrar. Strålande solsken (som alla andra dagar hittills)! Inget regn ännu. Jag vaknade snorig och lite tung i huvudet så första halvan av dagens vandring var lite tung. Vi började med att gå uppåt (igen!), men sedan var det raksträcka en bra bit framåt. Skönt! På flera ställen hade vi chansen att se toppen av Mount Everest.

Vi var på väg upp men jakarna på väg ned.

Vi mötte jakar för första gången idag. Både vita och svarta. Liknar på kossorna här, men med längre hår. Och betydligt sötare! Kossor ser vi hela tiden. De passerar oss på stigen och det är bäst att stå nära bergväggen så att man inte blir nerpuffad av misstag. Det är rätt brant bredvid stigen på flera ställen. Efter raksträckan går vi nedåt i ca 200 höjdmeter för att sedan luncha på en restaurang bredvid dagens hängbro. Vid lunchen passar jag på att dricka en Finrexin (finskt förkylningspulver som blandas ut i hett vatten) med svartvinbärssmak. Mums! Efter lunch går det uppåt igen i 600 höjdmeter. Jag mår bättre än på förmiddagen. Det måste vara Finrexinet som börjar verka. En av killarna spyr upp vatten. Han har druckit för snabbt för sin kropp. Själv går jag med en vattenflaska i handen hela tiden för att småsippa vatten så snart jag blir torr i munnen, vilket är ofta. När vi endast har 200 höjdmeter kvar stannar vi för en fredagsfika – citronte och Oreoskex. Underbart gott!

Här är en bit av vandringsleden.

Vi fortsätter uppåt och när vi närmar oss toppen står en av bärarna och vinkar glatt åt oss. Skönt att äntligen få ta av sig väskan, byta skor och kläder så att man inte blir sjuk i onödan. En av killarna, Johan, sprang upp i förväg för att hinna se munkarnas mässa och hann fram precis i tid. Jag hade också gärna sett den, men känner att det är värt att ta det lugnt i uppförsbackarna. Ny chans att delta i mässan imorgon bitti kl 6. Nu är vi i Tengboche (3860 möh) och kylan börjar kännas av.  I allrummet är det varmt av kaminerna, men desto kallare i sovrummet. Idag passade jag på att tvätta händerna med tvål. Det kändes riktigt lyxigt jämfört med att bara använda alkogel som vi gör resten av tiden. Ikväll blir det vitlökssoppa till förrätt igen och till huvudrätt Dal Bhat. I morgon ska vi stiga 600 möh till Dingboche. Uppe bland molnen nu! Vi ser knappt ut för molntäcket som omger lodgen.

Vidare till dag 8.