Nytt blåbär på språkresa till Cambridge

Är precis hemkommen från en spännande språkkurs i Cambridge på skolan Cambridge Academy. Måste säga att första dagen var mycket omtumlande. Värdfamiljen, charmig och pratglad, visade sig vara skottar, vars starka brytning jag inte märkte i början. Deras hus ligger otroligt nära skolan, jag kan se byggnaden från mitt fönster. ”Det ska inte vara några problem att komma i tid på lektionerna, eller…?”, tänker jag.

Under första dagen i Cambridge händer det inte så mycket. Jag packar upp och går runt i området. Det är en typisk engelsk villastad, väldig lugn, med en och annan katt tittande på mig från köksfönstret.

Måndag kl. 9.00 befinner jag mig på utbildningsplatsen. Nu är det dags att bekanta sig med språkskolans introduktionsrutiner tillsammans med några andra nyinkomna studenter.
Jag hamnar i en riktigt internationell grupp. Vi försöker desperat erinra oss allt ordförråd gällande tema ”My profession is…”.  Det känns ändå bra, för lärarna är vänliga och kompetenta. Efter språktestet får jag ta reda på min språknivå och vilken grupp jag hamnar i.

Rundvisning i skolans lokaler står näst på tur. Jag inser snart att den verkligen behövs. Skolan ligger nämligen i ett k-märkt hus, där korridorerna liknar en labyrint och trapporna är mycket branta. Skolans personal är mycket noga med säkerheten och vi tittar på informationsfilm, med påföljande brandövning.

Efter lunchen åker alla nyinkomlingar till centrala Cambridge. Arkitekturen är fascinerande, staden andas historia i varje gatsten! Inte minst lika fascinerande är det antalet människor på gatorna! Det känns som att hela staden har tagit ledigt och gått ut för att njuta av det soliga vädret. Stämningen är mycket avkopplande.

Andra dagen på skolan börjar med intensiva studier. Vi går igenom uttalet, grammatik och ”fyller på” ordförrådet. På eftermiddagen är det inriktade lektioner, beroende på intressen. Jag kommer in på business classes. Här gäller det verkligen att ha koll på ekonomibegreppen. Andrew, vår lärare, står för mycket spännande och rolig undervisning. Resten av dagen går fort. Efter hemläxorna i study-centre väntar en traditionell middag med värdfamiljen. Besöket till lokala puben tillsammans med nya vänner är inplanerad därefter.

Anna på språkresa - besök i Stonehenge

Tre veckor senare

Va, är det dags nu!? Så känner jag när jag ska packa resväskorna och säga hejdå till alla på skolan och min kära värdfamilj. Tiden gick fruktansvärt fort! Men så är det ju alltid när man har roligt…

Det är tråkigt att lämna Cambridge och alla vänner. Men innerst inne vet jag att jag har blivit en erfarenhet rikare. Och har definitivt förbättrat min engelska! Yes indeed!

Nu är det dags för nya äventyr som ny Area Manager på Blueberry.

Från språkstudier i Italien till jobb på Blueberry

Hejsan!

Jag heter Sofie Englund, är 25 år och nyanställd som Area Manager på Blueberry. Jag kommer att ansvara för spanska, italienska, juniorspråkresor, Work and Travel i Australien samt äventyrs- och volontärresor i Latinamerika. Jag har precis tagit min examen i företagsekonomi med inriktning på marknadsföring från Stockholms universitet. Tidigare har jag arbetat inom turismbranschen på olika sätt och det ska bli fantastiskt kul att få fortsätta utvecklas på Blueberry!

Jag har själv erfarenhet av utlandsstudier. Efter gymnasiet åkte jag nämligen till Perugia i Italien för att studera italienska i ett halvår. Det var en otroligt lärorik period för mig. Förutom att språket utvecklades enormt så kändes det också nyttigt att åka iväg och lära sig att klara sig på egen hand i en ny miljö. Italienska är ett ganska tacksamt språk att lära sig eftersom italienare ofta tycker att det är väldigt roligt att man som svensk kommer dit och vill lära sig deras språk, och de har allt tålamod i världen om uttalet och grammatiken inte sitter riktigt i början.

Att det går mycket fortare att lära sig ett språk på plats i stället för hemma i Sverige är verkligen sant. Jag kan knappt jämföra hur mycket jag lärde mig under mitt halvår i Perugia med vad jag lärde mig under de två år jag studerade italienska på gymnasiet innan jag åkte. Så mitt råd till alla er som inte riktigt har bestämt er för om ni vill studera språk utomlands eller inte är: ÅK! Ni kommer inte att ångra er och ni kommer garanterat att lära er massor, både vad gäller språket och om er själva.

Sydamerika versus Centralamerika

Kära läsare!

Denna kontinent av världen har en alldeles speciell charm. Första gången jag reste omkring i dessa länder blev jag så imponerad att jag var tvungen att åka tillbaka. Efter att ha spenderat över 1 år uppdelat på två resor så känner jag mig fortfarande inte helt klar med Sydamerika och Centralamerika. När jag första gången landade i Mexico City var man lite orolig och tveksam om hur det skulle vara att resa på denna kontinent. Men med facit i hand så funkade det alldeles utmärkt. Jag tog mig landvägen genom Mexiko, det var en häftig roadtrip som bjöd på flera olika världar. Mayakulturen och dess massiva tempel och stränder i världsklass till technopumpandes amerikaner i Cancun. Jag tog mig vidare till Belize och kom med båt till en ö som heter Caye Caulker. Här blev upptäckten ett dykparadis men även ett litet ”mini Jamaica” med rastafaris. Efter några dagar under palmerna var det landvägen genom Guatemala över till Honduras med ö-hoppning i sikte, även här fanns några av världens bästa och billigaste dyk.

Spanskan blev bara bättre och bättre och jag kunde nu skryta med att beställa in diverse maträtter och drycker på spanska. Jag stannade till i Nicaragua för att bestiga en vulkan och kände att jag måste vila ut lite och hamna i Costa Rica… I över 2 månader!! Det var ingen kort vila. Costa Rica blev en stor favorit, ett litet land där regnskog möter hav på ena sidan och på andra sidan vimlar det av bra surfspots. Här tog surfkarriären fart och Costa Rica har många bra nybörjar vågor. Efter att ha levt som en ”surf dudeinna” var det dags att lämna Centralen för sikte mot Sydamerika.

I Sydamerika spenderade jag mest tid andra omgången. Vi började då med karneval i Brasilien, och att se miljoners miljoner människor dansande på gatorna var häftigt och man började gunga rejält på höfterna själv och kände sig som en brasilianska minus de trådar som ska vara utstyrseln då. I Rio De Janeiro blev det cityliv och strandliv med Copacabana, vi surfade i mysiga strandbyar uppåt kusten som Itacare, dansade järnet i Salvador och en massa annat smaskigt. En häftig grej är att ta sig till en liten strandby i norra Brasilien som heter Jericoacoara. Det går bara att ta sig dit med fyrhjulsdrift och man åker några timmar genom sanddynor. Byn består av en lång strand (ett bra windsurf och kitesurfställe) och 4 små gator av sand. Traditionen är att man går upp på den högsta sanddynan och njuter av den sagolika solnedgången och spanar in folk som gör capoeira på strandkanten. Lite caperinha får man i sig under kvällen och sen är det dans natten lång.

Mellan Argentina, Brasilien och Paraguay dundrar de massiva underbara vattenfallen ned, Foz de Igazu . Ena gången jag var där tog jag en båt som åker mellan vattenfallen och tänkte att det kommer väl skvätta lite men hade inte tänkt mig att få tusentals liter vatten över mig, såg ut som en dränkt katt efter den sightseeingen, men det var det värt!

Buenos Aires i Argentina är en stad jag alltid fastnar i, förutom att staden är en av världens bästa städer enligt mig så blev det här jag studerade nybörjarspanska. Nu hade min spanska utvecklats så mycket att jag började lära mig klockan på spanska som jag skröt om, eller inte.
Vi tog oss ner till Bariloche som ligger i Anderna, en supermysig bergsby med natur att dö för. Efter downhill mountainbiking, kanot och bergs – utflykter var det dags att tassa vidare till Mendoza, ett stort vindistrikt för att sippa vin och äta massvis av tapas. Vi cyklade runt vingårdarna och provsmakade viner tills det gick lite vingligt på cykeln.

Nu får jag sluta drömma mig tillbaka och återgå till jobbet.  En vecka kvar som Blueberrys praktikant står på schemat och det ska bli tråkigt att lämna rodret vidare.

Vi hörs!

/ Veronica

Ett äkta collegeliv i USA

Tiden rinner iväg och nu är det bara två ynka veckor kvar på min praktikperiod här på Blueberry. Det går snabbt när man har kul!

Jag har gjort mycket research om olika universitet som vi här på Blueberry representerar och fick härom veckan uppgift att skriva om mitt gamla Universitet PLU som jag gick på. Jag kommer ihåg att man efter gymnasiet var lite vilsen och undrade vad som skulle hända i framtiden. Nyss hade man skålat och skrålat av glädje och sjungit om studentens lyckliga dagar och sprungit ut ur skolbyggnaden. Vad händer nu då tänkte man….

Jag hade alltid drömt om att flytta till USA och 1 år efter studenten tog jag tag i saken, vägde fram och tillbaka om CSN, boende, studier m.m. Allting klaffade, jag sökte till ett litet Universitet, Pacific Lutheran University som ligger alldeles utanför Seattle i Washington State. Jag hoppade på planet för att se vad det stora landet i väst hade att erbjuda. På planet hade jag grym tur och fick sitta i 1:a klass på grund av överbokning och det kan man ju inte tacka nej till. När jag landade beställde jag en shuttlebus från flygplatsen och när jag står där och väntar kommer en chaufför och skriker mitt namn. Jag följer med honom och där står en alldeles blank skinande vit limosine. Jag börjar harkla mig och säger på engelska att det måste ha blivit ett misstag. Jag hade ju beställt en shuttlebus, men chaffören skrattade och berättar att jag är den enda som ska åt det hållet och då är det onödigt att köra en hel buss dit. Jag slinker in i limon och vi kör mot det som ska bli min skola ett bra tag framöver. Jag glider fram till universitetet i klass och tänkte att det här med Amerika där alla drömmar kan uppfyllas, kanske stämmer riktigt bra!

Collegelivet var precis vad man hade tänkt sig, tjusiga cheerleaders, snygga idrottskillar och stora maffiga val om vem som skulle bli ”the president” för skolrådet. Jag bodde på campus i korridor, och hade en amerikansk tjej som hette Heidi som rumskamrat. Det var alltid mycket aktiviteter på campus och man fick kompisar snabbt. Vårt Universitet hade gym, pool, tennisbanor, danslektioner, data labb, restauranger och vårt favorithak, ett mysigt kafe/mötesställe som hette ”The Cave”. Studentlivet var häftigt och precis så man hade drömt om.

Det var hög klass på undervisningen och det engelska språket började flyta perfekt. På universiteten kan man i början på terminen välja de klasser man vill ha och på så sätt göra sitt egna schema.

Vi åkte ofta in till Seattle och levde lite storstadsliv. På loven åkte vi  upp till Whistler i Kanada för skidor och snowboarding och på springbreak gasade vi ner hela kusten med stopp i San Fransisco, Los Angeles, San Diego och sen vidare till Mexiko.

Jag upplevde galet mycket under min studietid i USA och är så tacksam att jag åkte för att lära känna det riktiga” College-Amerika”, som man oftast bara ser i collegefilmer.

Tills nästa gång…

Veronica

Going Down Under?

Hej!
Här poppar blåbäret upp igen som gästspelare på Utlandsbloggen. Praktiken på Blueberry rullar på i en rasande fart och jag har varit busy på kontoret och fungerar som en  ”allt i allo.”  Det pysslas, mailas och fixas. Jag börjar komma in i arbetet mer och mer och det känns kul att kunna bidra mitt lilla strå till stacken.

Minnena från mina resor kommer ofta upp under arbetet, Alla här på Blueberry är mycket beresta och delar med sig av sina erfarenheter från jordens alla hörn.
Work and travel i Australien var jag på för två år sen och det var så kul att jag faktiskt blev kvar där ett tag, närmare 2 år.  Jag började i Sydney för att jobba ihop pengar på en restaurang. Efter 3 månader hade jag lyckats sparat ihop lite slantar, Jag köpte en bil och det var nu äventyret började. Jag lade in en madrass, sydde gardiner och skaffade allt man behöver för att campa. Mitt rullande hem!! Jag började med att gasa upp till Byron bay, ett surf och backpacker mecka. Därefter jobbade jag mig sakta men säkert uppåt kusten. Att köra på vänster sida av vägen kan vara lite ovant men efter ett tag så var man proffs att köra vänster varv i rondellerna och växla med vänster hand. I Noosa parkerade jag bredvid två andra gäng som freecampade i sina bilar dvs att man bor i bilen/minibussen och campar i det fria, allt från parkeringar till stränder. Ingen hyra behövs betalas och man har pengar över till äventyr, perfekt! Vi hängde ihop i 3 månader och gjorde massa roliga saker som att snorkla på barriärrevet, bada i vattenfall, segla i whitsundays och köra 4WD jeepar på Fraser Island, världens största sandö.

Efter 3 månader ”on the road” var det dags att se över spargrisen. Jag hamnade i en liten by norr om Cairns som hette Port Douglas. En riktig idyll, regnskogen runt hörnet och stranden ett stenkast bort.  Människorna Down Under är underbara och livstilen är avslappnad.

Efter att ha slitit på en restaurang och ett hotell så hade jag nästa resa ihop sparad. Nu var det tid att köra över till västkusten. Jag krossade landet från Melbourne till Perth på 2 veckor. The Nullabor kallas den sträckan och är världens längsta raksträcka. Nullabor betyder treeless plain, vilket menas inga träd. Det var en massiv öken som fortsatte i oändlighet. Kängurus fanns det gott om och man fick hålla utkik så man inte råkade köra på en stackare. Därför körde jag bara under dagsljus, Kängurus har en tendens att komma fram i solnedgången och i mörker kan det vara svårt att se dom när de studsar ut på vägen. Vägen över i ingenmansland var häftigt, man kände sig inte så stor när man hoppade bak i sängen i bilen och sov när mänskligheten och städer var långt långt borta. Det fanns gott om fina utsiktspunkter längs denna 300 mil långa tripp till Perth.

När jag nådde Västkusten tackade jag gudarna för att bilen inte hade gett upp utan var pigg och kry.  Västkusten är något alldeles extra, här kändes det som man kom till ”det riktiga” Australien. Långa orörda stränder, laidback atmosfär och otroligt trevliga människor. Jag satte sprätt på mina sista dollar och hamnade till slut i Margaret River, en surfby söder från Perth. Jag fick jobb på ett vineri där jag ansvarade för Leeuwin  Estates restaurang. Att det var en äkta surfhåla var det inget tvivel om när man ibland skulle gå och handla. Då kunde allt vara stängt och det satt skyltar som ” Hey guys, the waves are pumping today, Be right back after the surf.”  De  njuter och tar verkligen tillvara på alla goa stunder!! Uttrycket No worries borde vi  lära oss från Australiensarna.

Som jag brukar säga, alla borde få uppleva ett work and travel år. Vi på Blueberry hjälper gärna till så att just du kan komma igång där nere!

/Veronica

Jobba som volontär utomlands – det mest givande som finns!

Det ligger en speciell tillfredsställelse och glädje i att jobba som volontär. Om jag skulle våga mig på att gissa så skulle jag säga att det beror på att man får minst lika mycket som man ger. När man jobbar på ett vanligt jobb får man ersättning i form av lön och det är i och för sig trevligt, men ofta är det inte mer än så. Man kanske får stå ut med jobb sena kvällar och helger, gnidiga tanter som vill ha rabatt på gräddfilen för att den har kort bäst-före-datum, sega och uttråkade arbetskamrater som borde gått i pension för hur länge sen som helst och gud vet vad mer.

Nu ska jag inte säga att det inte kan vara tufft att jobba som volontär, men det hårda och jobba uppvägs av hur givande det är. Man jobbar med och för människor eller djur som haft det tufft i livet och vars liv blir åtminstone lite lite bättre av att du finns där och gör vad du kan. Jobbar man som volontär utomlands har man också den äran att leva och jobba i en helt annan kultur och får på så sätt uppleva en mängd nya traditioner, lukter och smaker, samt inte minst ett annat språk.

Mina elever och jag

Jag skulle önska att alla tog chansen att jobba som volontär åtminstone en gång i livet. Jag minns med värme och glädje de månader jag tillbringade i Cusco, Peru, där jag jobbade som engelsklärare för vuxna peruaner. Jag var ganska skeptisk innan jag började undervisa, för jag tycker inte att jag är så bra på det och jag var rädd att de skulle se rakt igenom mig och tycka att jag var en bluff. Men oj vad jag misstog mig. Från ögonblicket jag klev in i lektionssalen hade jag 10 par ögon som stirrade beundrande på mig och en samling vetgiriga vuxna som ingenting hellre ville än att suga i sig av min kunskap. I deras ögon var jag fantastisk som pratade engelska så bra och hade kommit ända till Peru för att undervisa dem. Det spelade ingen roll att jag inte var utbildad engelsklärare och att engelska inte var mitt modersmål – jag var deras idol.

Vår tid tillsammans blev inte alltid lätt, men helt underbar. De var vetgiriga, men de flesta hade otroligt svårt att ta till sig engelskan. De läste på kvällstid, efter jobb, övriga studier eller vad annat de sysslade med på dagarna, och det var inte alltid de hann till lektionen till tid eller hade ork att vara fokuserade en hel kväll. Men de var alltid glada och entusiastiska och försökte sitt bästa. Jag minns en tjej som var rätt hopplös. Hon kom alltid sent, hade aldrig gjort läxan och verkade inte förstå någonting, och hon gjorde mig rätt irriterad. En gång när jag kom tidigt till lektionen var det redan an av de andra eleverna där. Jag tog chansen att fråga henne om den hopplösa tjejen, om hon kanske visste varför hopplösa tjejen var så hopplös som hon var. Hon berättade då för mig att hopplösa tjejen var ensamstående mamma som tog hand om sin son på något år, samtidigt som hon fick sköta sin sjuka pappa och hålla ihop sin familj, eftersom hennes mamma gått bort. Då kände jag mig rätt usel som hade mage att vara irriterad på henne för at hon inte gjorde sin engelskläxa. Kvällskursen var säkert hennes andninghål, och det var inte engelskan som var det viktiga, utan att komma bort och känna sig som en vanlig vuxen för en liten stund.

Två av mina rara elever

Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst om mina olika elever, och flera av dem har jag kontakt med ännu i dag, på mejl. Erika som var klassens stjärna och ville bli språklärare, Nancy som inte var någon stjärna men alltid skrattade och berättade roliga historier och som sedan åkte till USA som utbytesstudent, Zara som redan jobbade som engelsklärare (men kunde mindre engelska än min 8-åriga kusin), Alan som var någon av en Don Juan och stötte på mig ungefär varenda lektion, Henry som jobbade på något obestämt storföretag som ingenjör men som fnissade som en liten skolflicka vid varje tillfälle och många fler. Vi umgicks även en del på fritiden: de ville absolut ta mig ut och dansa, så en kväll efter att lektionen var slut gick vi ut på restaurang och åt middag för att sedan gå vidare till ett diskotek och dansa halva natten. Vi hade också en avskedsfest i samband med min sista lektion och det kändes lite sorgligt att på något sätt överge dem, även om alla visste att det var dealen från början.

Förutom själva volontärarbetet så fick jag chansen att uppleva en massa andra saker i Cusco med omnejd. Vandringen längs Inkaleden till Machu Picchu var förstås en riktigt höjdpunkt, liksom alla de människor jag träffade och umgicks med under mina tre månader där.

Vid Solporten (Machu Picchu)

Som ni förstår kan jag å det varmaste rekommendera alla att åka på en volontärresa. På Blueberry har vi precis lanserat en ny
äventyr- och volontäravdelning där vi kan erbjuda en massa spännande resor världen över. Dessutom har vi ett suveränt erbjudande just nu: du får 1000 kronor rabatt på resor som är 7 veckor eller längre, och 500 kronor rabatt på resor som är kortare än 7 veckor. Detta gäller för nybokningar av resor som startar under 2009 och där bokningen är oss tillhanda senast den 8 juni.

Ta chansen och åk, och tveka inte att höra av dig till oss om det är något du undrar över!

På praktik hos Blueberry

Vi befinner oss på ett mysigt kontor i centrala Stockholm och här är det ett sammansvetsat, öppet och trevligt gäng som brinner för allt som har med resor, jobb, språk och studier att göra .  Jag blev varmt välkommen och pysslar och fixar med alla möjliga olika uppgifter.

På stranden i Los Roques, Venezuela

Morgonrutinerna för mig är att ta hand om förfrågningar om olika utbildningskataloger, svara på frågor över e-mail och göra research om olika destinationer/universitet.  Eftermiddagarna denna vecka har gått åt till att ha möte med en och en från Blueberrys personal för att lära mig så mycket som möjligt om just deras specialområde. Jag har även suttit med på flera studierådgivningar som har varit spännande och intressanta. Det var även jag som fick äran att välja ut finalisterna till stipendiet som Blueberry erbjuder och till Gap Year-tävlingen där man vinner en Ipod. Så det är mycket roliga arbetsuppgifter jag har här på Blueberry.

Denna praktik kommer att bli toppen, det är hur kul som helst att jobba med det man brinner för. Jag har själv varit ute i världen och tassat omkring. Jag har läst på Universitet i USA, backpackat runt halva jorden och bott i en minibuss och kört runt Australien. Många frågar mig vad som är mitt favoritställe i världen, men det är en tuff fråga. Jag älskar att surfa så Costa Rica är en favorit.  Att cykla runt i vindistriktet Mendoza i Argentina är en annan höjdpunkt. Safari i Sydafrika är också en häftig sak att göra. Jag hade inte direkt tänkt att man skulle vara rädd under en safari, men kan erkänna att man inte var så kaxig när man hade en stor elefant som trumpetade med snabeln och sprang efter jeepen.  Men mest av allt så tyckte jag om det lugna livet i Australien. Bo i en minibuss och känna friheten att du kan åka precis vart du vill, när du vill och göra vad du vill.

Längs Nullarbor, en av världens längsta raksträckor

Det var i allafall lite så jag hamnade här, jag kom underfund med att jag ville jobba med något som har att göra med allt det jag har pysslat med de senaste 8 åren.  Jag vill inspirera andra till att uppleva allt jag har fått uppleva.  Att leva lite ”on the edge” som jag brukar säga, våga ta steget ut i världen och få erfarenheter för livet!

Här på Blueberry jobbar vi just med massor av denna typ av upplevelser. Att jobba i Australien, åka iväg på äventyr i Sydamerika, studera språk i olika delar av världen och en massa mer roliga saker. Det är bara och kontakta oss så hjälper vi dig med att komma igång, att ta det där steget från dröm till verklighet!

Tataa,

Veronica Nordqvist

På safari i Sydafrika

Dans, dans, dans, från Sevilla till Brasilien

Blueberrys Hanna är just nu i Senegal på semester. Förutom att ta det lugnt och vila upp sig misstänker jag att hon kommer att dansa en hel del. Hanna är nämligen danstokig, särskilt i afroinspirerade danser. Glädjen och passionen för dansen i kombination med att jobba på en resebyrå som ordnar äventyrsresor har fått Hanna att sätta ihop en riktigt cool dansresa till Brasilien i höst. I två veckor kommer ett gäng dansglada resenärer shaka loss i afrobrasilianska danser och se hur dansen satt sin prägel på hela kulturen i Salvador. Jag blir lite sugen, ska jag erkänna, trots att jag är ganska usel på att dansa. Jag tycker att det är kul, men dansar nog väldigt ”svenskt”. Ni vet, jag rör mig lite lagom till musiken på dansgolvet om det spelas någon lagom svängig låt, typ schlager eller Madonna. Själv förstås. Bjuder någon upp mig tackar jag raskt nej, för det vore pinsamt att behöva visa hur dåligt jag kan bugga/valsa/foxtrotta eller bara stuffa runt med en partner.

När jag var på språkkurs i Sevilla var vi på en flamencouppvisning en kväll. Det var riktigt häftigt att se hur de vackert och traditionellt klädda kvinnorna och männen stampade sin väg över dansgolvet i en uppvisning som liknade en uppvaktning, en stark och eldig sådan. Efteråt bjöd de upp delar av publiken att dansa med dem, och naturligtvis tog en av männen tag i mig och svepte upp mig på dansgolvet. Jag försökte protestera, men det var inte lönt. Med minst 50 par ögon på mig fick jag mer eller mindre glatt finna mig att leda runt på dansgolvet som en trasdocka. Nu var min danspartner så skicklig att det nog inte spelade så stor roll vad jag pysslade med, men jag kände mig ändå väääldigt odansant och svor ett tyst löfte att jag skulle lära mig att dansa nånting, någon gång. Sedan dess har jag gått en grundläggande buggkurs, som jag slutade hänga med i efter ungefär halva kursen, men ganska kul var det faktiskt. På mitt bröllop lyckades jag hävda mig i bröllopsvalsen och till och med en foxtrot med morfar. Men så värst naturligt känns det inte. Och glädjen, den där dansglädjen som Hanna och så många andra känner, den kommer jag nog aldrig att förstå riktigt.